Ibland känner man.
Det är borta.
Allt man förlitat sig på har vissnat undan.
Vad som återstår är falska leenden och inövat glitter.
Man vänder upp ansiktet mot solen och väntar på värmen
Den som inte längre känns.
Det glimmar till
Ett kort anfall av exploderande ljus, som en solstorm.
Hoppet vill framåt.
Föra en mot allt det som faktiskt återstår
Med förhoppningar om ärligt menat glitter.
/Kissen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar