Öppet brev till Socialförsäkringsministern

Sällan blir jag provocerad nog för att skriva något själv.

Men det blev jag idag, efter att ha läst denna artikel i DN.

Jag blir arg, när de säger så mycket, men gör så lite.
När de egna erfarenheter man har av det hela, och det andra i liknande situation berättar stämmer så illa med det som vår regering målar upp.

Så här är mitt svar, inskickat även till ett par tidningar i hopp om publicering.
Kanske är jag för arg, kanske är jag inte klockren, men jag skriver från hjärtat iallafall.

*****

Angående debattartikeln i DN den 11 november 2010

http://www.dn.se/debatt/alltfor-sjuka-overfors-till-arbetsformedlingen-1.1206162

Bäste Ulf Kristersson.

Det du skriver är inte mycket mer än tomma ord för mig och så många andra människor.
Ni slår er för bröstet över en reform som på intet vis är klar ännu, för det ska ju hellre bli rätt, än att det går för fort. Du talar med stora ord om Era fina intentioner.

Intentioner är bra, det är fint att man vill göra något åt en i längden ohållbar situation.

Men ord, eller intentioner för den delen, sätter inte mat på människors bord, eller gör sjuka friska.

Jag är själv en av alla dessa sjuka, dem som Ni klumpar ihop och använder som något slags helhetsbegrepp. Som vore vi en homogen grupp.

Du talar om unga, sjukpensionerade med diffusa diagnoser. Vi är väldigt många som inte har dessa diffusa diagnoser.
Eller är det så att alla med psykiska problem, eller som i mitt fall, med en ovanlig diagnos, hamnar i det facket?
Såklart ska människor tas om hand och i den mån det går ska man hjälpa individer tillbaks till arbetslivet. Men när det inte går då?

Du talar om empati, om kompetens, om att se människan.

Är du medveten om att Försäkringskassan som organisation är så enorm, så stelbent och byråkratisk att det i praktiken är omöjligt?

Har du själv varit långtidssjukskriven och fått hantera alla de blanketter, intyg, utlåtanden, personer och telefonkontakter som krävs för att få ut sjukpenning?
Har du kanske själv blivit överkörd av en försäkringsläkare som aldrig träffat dig eller av snorkiga eller utarbetade handläggare som har fler fall än de hinner med på sina bord?
Har du varit med och gjort en av alla dessa arbetsförmågeutredningar som många gånger är den sjukes vardag?
Eller, ännu bättre. Har du varit en av dem som varit sjuk länge, men inte fått någon hjälp, för att det inte finns pengar, kunskap eller personal?

Vi människor är oftast statistik och bara ännu en i mängden.

Många jag känner diskuterar och slåss med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, så även jag.
Det handlar inte alltid om dialog, om att lyssna, om att hjälpa.

Utan lika ofta om krav, om att inte bli lyssnad på, om missförstånd och även om frustration hos alla inblandade.
Frustration över jobben som inte finns, över reglerna som tvingar ut sjuka på en arbetsmarknad där de inte passar in eller i rehabilitering man inte orkar med, och över att Er reform, som skulle vara så bra, har snubblat på sina egna skosnören.
Det finns inte ett Sverige fullt av människor som VILL vara sjuka, som låtsas eller överdriver.

Är man sjuk, så slutar man inte vara det för att någon beslutat att man nog kan arbeta ändå.

- Personer som gjort utredningar hos Arbetsförmedlingen, där man kommit fram till att arbetsförmågan är noll, får fortfarande ingen garant från Försäkringskassan om försörjning.
De får hanka sig fram på kortsiktiga lösningar och allt blir en lång och utdragen väntan och rädsla, vilket knappast gör dem friskare.

- Personer som kämpar, men där idéerna tagit slut.  Det kanske finns en arbetsförmåga, men ingen vet var, eller hur.

Det är ansökningsprocesser utan ände, så många alternativ som ska testas att det räcker för att driva någon till sjukdom.

Det är ifrågasättande, avslag och bristfälligt bemötande.

- Somliga vill mycket, men får lite möjlighet, och än mindre hjälp.
 Nonchalant bemötande, ointresse och okunskap om olika sjukdomstillstånd.
Alltid är det någon annans huvudvärk eller plånbok.
Sist, men inte minst så har vi en arbetsmarknad som inte är gjord för sjuka överhuvudtaget.

De allra flesta som lämnat sjukförsäkringen har knappast kommit tillbaks till arbete.
De har kommit tillbaks ut på arbetsmarknaden, men är inte särskilt eftertraktade där.
Om det inte vankas lönebidrag till arbetsgivarna, eller arbetspraktik utan anställningslöften.

Om arbetsgivarna inte får en morot för att ”ta hand om” de sjuka som ska ut på arbetsmarknaden, varför skulle de vilja anställa någon som inte kan ge 100% av sig själv, när det finns så många andra som kan det?

Som inte har varit borta från arbetsmarknaden i flera år, som inte har mer sjukdagar, som inte behöver arbetsplatsanpassning och som kan jobba precis så mycket, eller lite, som arbetsgivaren vill och behöver?
Arbetsgivarna i den privata sektorn har ingen skyldighet att hjälpa ut mängderna av funktionshindrade i arbetslivet.

Det borde vara statens skyldighet, samma stat som bestämt vilka som får vara sjuka och vilka som inte får vara det. Men var hamnar kostnaderna?

Personal som ska ta hand om alla ärenden som granskas kostar, lönebidrag kostar, att ge människor i arbetsprövning eller praktik aktivitetsstöd kostar, att anställa fler arbetsförmedlare och jobbcoacher för att försöka finna jobb som inte existerar till människor som inte klarar av dem som finns kostar.

Visa mig fräscha siffror som berättar hur mycket samhället tjänar på att tala om för människor att de inte är sjuka och att alla de som blivit utförsäkrade är på god väg att nå anställning.

För det är nämligen det som är arbete i mina ögon.

Inte någon halvdan arbetsträning där man får mindre pengar än a-kassan.

Inte ett låtsasarbete där man slukas upp, göms från arbetslöshetsstatistiken och där man inte tjänar några pengar att tala om.

Jag må vara funktionshindrad, men jag och mina kunskaper är inte värdelösa.
Så ska Ni ha ut oss på arbetsmarknaden, se till att det finns vettig inidividanpassad rehabilitering, bra arbeten och anställningsformer för oss också.

Och våga inte för ett ögonblick komma och påstå att Er reform är lyckad!

Vi har inte kommit till vägs ände ännu.

Katarina Höglund, medborgare

Sundsvall