Försöker låta bli, försöker stänga av.
Men jag blir besegrad av vardagen hela tiden.
Jag inbillar mig att jag är något av en social ensamvarg, men det är ju en fet lögn.
Mer social människa får man nog leta efter.
Många kanske skulle hävda att jag inte är ensam, men jag känner mig ensam.
Jag är välkommen till folk, de är välkomna till mig.
Men till sist så går alla hem till sitt, så även jag, och då blir jag ensam.
Det finns saker jag inte tycker om att göra själv, sånt som somliga kanske inte bryr sig så mycket i.
Men jag bryr mig.
Jag fullkomligt avskyr att äta ensam, att se på film mol allena, att alltid handla för en, att somna varje kväll med vetskapen att ingen pussar en god morgon.
Ingen som skrattar åt fåniga youtube-videos med mig, ingen som man kan dela hushållsgöromålen med.
Ingen att krama om när dagen varit förjävlig.
Ingen som pussar mig i nacken när jag hackar lök eller sitter vid datorn.
Jag tvättar ensam, jag lagar mat ensam, jag sover ensam, jag är rätt ensam faktiskt.
Sedan finns det saker jag vill göra själv, sådant jag behöver för att ladda batterierna.
Där jag inte vill ha sällskap, där jag mår bättre utan faktiskt.
Jag vill träna själv, jag vill läsa ifred, jag vill ta mina promenader själv, jag vill ligga i badkaret med stereon på högt, själv.
Det är såna stunder jag älskar att vara själv, att bara vara tyst och existera.
Men jag är förbannat less på att vara ensam.
Ja just, sjuttioelfte försöket att sluta röka nu.
Jag blir lite patetisk och känslomässig då, för att inte tala om rastlös och nipprig.
Extra ensam typ...
God kväll
/Kissen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar